Jacob Ovgren

Här följer en intervju tagen från Raka Rör #2 2012.

Foto: Nils Svensson och Stina Rosén.
Text: Taxi-Marcus

– Om du gör en längre intervju så kan ju en del av den användas till Raka Rör, föreslår Jacke.

Om dina skategrafiker kanske?
– Ja, typ.

Vad håller du på med där?
– Eeh… jag vete fan. Vad håller jag på med där egentligen?

Det har länge varit snack om att göra en intervju med Jacke och en sen vinterkväll efter skate på Bryggeriet ses vi i lägenheten där han bor över vintern. Men var ska vi börja med en skejtande, tecknande, målande, tatuerande, totalt hängiven och samtidigt djupt ödmjuk ripper som Jacke? Kanske i Helsingborg, som han kommer ifrån och där han fortfarande bor i perioder. Eller i Malmö, som blivt hans nya hemstad. Det har gått drygt fem år sedan Bryggeriets gymnasium slog upp dörrarna och Jacke flyttade ner för att gå på den nya skolan.

Hur kom det sig att det blivit Malmö?
– Nästan alla mina kompisar är här nere. Jag gillar stan som fan också, jag känner mig hemma.

Har du något emot Helsingborg?
– Jo, alla som bor i Helsingborg är jävligt perfekta; blonda med stora bröst eller vältränade och spelar fotboll. Det känns lite snofsigare, som lilla Stockholm. Och det är alltid mycket större risk att få spö i Helsingborg än det är här. Jag vet inte vad det är som gör det, men här hoppar ingen på en utan en anledning. Eller jag har inte varit med om det, i alla fall. I Helsingborg kan man gå på stora gatan en fredag kväll och plötsligt kommer någon och skriker och vevar åt alla håll.

Vad gör du i såna lägen? Vad är din strategi?
– Pungspark och springa åt andra hållet. Det är det bästa!

Brukar du göra det?
– Nä, jag är alldeles för feg för att slåss.

Har du gjort det någon gång?
– Aaaeenääh. En gång har jag slagits, kan jag säga. Då fick han en bandyklubba i huvudet, sen sprang jag.

Spelade ni bandy eller?
– Ja, jag tror det, eller vet inte. Det var kanske något med snöboll också.

När var det här?
– Typ i femman. Sen dess har jag inte slagits, tror jag. Om jag har gjort det så kommer jag inte ihåg det.

Det är lätt att finna sig till rätta i Malmö om man har sin egen grej. Och Jacke har fler grejer på gång än jag tror han vet om själv. Att få tag på honom kan vara trixigt – det går veckor när han är upptagen med ett nytt intresse eller uppslukad av något projekt. Det kan handla om hårt arbete med illustrationer och grafiker till lokala skatemärken och metalband. Eller målningar på skatespots, tatueringar på alltfler av Malmö skaters eller serieteckningar som dyker upp lite varstans. Ungefär som Jacke själv.

Du verkar alltid ha mycket på gång för dig själv och ibland dyker du upp för en skate. Man blir lätt nyfiken: Var kommer Jacke ifrån den här gången?
– Det kan vara att jag har många olika kompisgäng, inom många olika grejer, som knappt känner varann. Så det blir att man hänger och gör saker med många olika. Det finns alltid någon man kan hänga med och rita eller måla eller lyssna på musik och snacka musik eller skejta ihop med. Och så finns det såna som Snoken, som man kan göra allt med.

Är det bra att ha det så?
– Det är rätt gött asså! Det jobbiga är när det kolliderar för mycket. Man vet att vissa polare inte funkar så bra ihop, så det blir att man smyger från den ena till den andra…

Brukar du sammanföra folk?
– Nja, ibland. Vissa gillar jag att ha för mig själv, de riktiga guldkornen.

Senaste året eller så har Jacke märkts alltmer i Malmö, med grafiker, illustrationer, målningar och ett sjujävla skateladd. Som sagt, han kan dyka upp varsomhelst och skejtar ofta tillsammans med folk kring Servant och Polar.

Du ritar åt många olika, som alla vill äga Jacke Ovgren och blir snea när du går och gör liknande saker åt någon annan. Eller?
– Haha. Ja. Men jag tycker ändå att jag försöker göra så olika stilar som möjligt, medvetet. Fast det speglas förstås igenom vem det är.

Hur bestämmer du vilken stil du ska köra för någon viss?
– Det blir nog rätt mycket det som man gjort först. … När jag gör grejer åt band kan de vara hur lika som helst, för de vill att det ska se ut på ett visst sätt, ofta med gamla kopparstick till black eller döds
(metal). Men till skate vill de ha lite mer… – jag vet inte riktigt vad man ska säga om det.

Menar du att det blir mer din personliga stil när du gör skate än när du gör omslag?
– Ja! Det skulle jag nog säga. Faktiskt. Fast jag tycker ofta att det är jävligt roligt att göra skivomslag i den kopparsticksstilen, för jag är sugen på att lära mig det ordentligt.

Oavsett vad hans motiv är avsedda för, verkar Jacke jobba för sig själv i första hand. Han gör sin egen grej, utifrån egna intressen.

– Jag har inte så mycket koll på vad andra gör och är rätt nöjd med det. Jag brukar dra till Stapeln eller Bryggeriet, det är mest så jag får veta saker. Sen har jag missat rätt mycket annat som jag kanske velat se mer av. Men inte så mycket som jag vill göra andra grejer.

Som vadå?
– Mycket musikgrejer som jag vill göra men inte hinner. Skate gör jag så mycket ändå. Så jag sitter hellre och kollar någon musikdokumentär eller någon konsert eller något om nånting, än att kolla skate- grejer. … Fast, äh, jag ritar ju faktiskt mest, ska jag erkänna. Det är helt sjukt så mycket papper man gör av med – en halv jävla regnskog. Och mycket av de slänger man bara. Det är bara så gött att sitta och göra det. Och ibland blir det något som man sparar.

Jobbar du fokuserat med projekt, eller ritar du mest fritt och plockar saker som funkar ur det?
– Lite både och. Jag sitter alltid och ritar. Sånt som ser gött ut sparar jag och när man ska göra något till någon, så bestämmer de rätt mycket. Jag gillar att kolla hur folk vill ha det, fråga om det och särskilt roligt blir det när någon vill ha något annorlunda, som blir mer av en utmaning. Andra gånger kommer man på de bästa grejerna helt random, gör en snabb skiss och vet från början att det kommer bli bra.

Du har jobbat med en brädgrafik för Polar som jag hört dig berätta om flera gånger, fastän jag inte träffar dig så ofta. Hur länge har du jobbat med den?
– Länge asså. Jävligt länge. Det värsta med grafikerna nu är att allting ska rättas till i datorn och vektoriseras. Man ritar allting för hand och för att det ska bli bra i tryck så ska allting vara fixat i datorn, så att det inte finns några små hack. Det blir som att man ritar om allting i datorn. Lite av den handritade känslan försvinner med det. På ett sätt är jag helt inne på det, för det ser bra ut om man gör det rätt. Resultatet blir crispigt och helt rent. Men det tar också en jävla tid.

Du gör allt arbetet, för hand och med datorn?
– Nu har jag gjort två brädor, till våren. Jag har fått hjälp av Pontus (Alv) att lära mig det där – och han har gjort mycket av datajobbet på de första grafikerna.

Vilket program jobbar ni i?
– Illustrator. Sitter där och fixar ut alla linjer så de blir… Ja, du ska få se sen, hur rena och raka de är. Men jag är ett stort fan av smuts också.

Ja, du är en av personerna bakom hjulmärket Smuts. Hur går det där egentligen? Jag vet att de andra har haft det lite trögt med försäljningen…
– Ja, det är ju faktiskt bara jag som sålt något.

De är ju riktigt goa hjul, så det är inte det som är problemet…
– Nä, det är marknadsföringen.

Hur tänker ni kring den?
– Jag vet inte. Anledningen till att jag sålt, är att jag varit i Helsingborg och inte sagt att jag själv är med, utan att det är något nytt svincoolt från Malmö. Det måste ni köpa! Och i Malmö går ju inte det. Det värsta är att säga att man själv är med, för det blir inte riktigt lika coolt då. Du vet, kidsen idag tycker så konstiga saker. … Jag säger att Snoken och Pata är med. Och i Malmö har de fått säga att jag är med och det har inte gått så bra. Haha!

Vad är tanken med Smuts?
– Bra logga! Snygg och proffsig. Pata har gjort den, mycket bra grejer.

Den är ett anagram eller? (”Ambigram” ska det vara – en text eller logotyp som går att läsa från olika håll; upp-och-ner eller spegelvänt. /Reds anm.)
– Ja, jag tänker alltid att det heter “palindrom”, men det är ju som senap. Du vet den här senapen som rinner ut.

Eh, va?
– Du vet, om man vänder på Paris.

Du menar sirap?
– Jaa! Fan också. Jag tror jag sagt senap hela tiden, men det har jag nog inte. Haha.

Smuts-loggorna har Pata hållit på med rätt länge…
– Ja, ni har inte hört det sista från Smuts, det kan jag säga.

Varför just hjul? Är inte världen redan översväm- mad av dem.
- Ah, du vet, det är bäst pengar i det. Och så är det så mycket lättare med grafikerna, de är så små och folk vänder ändå hjulen ut och in. Man vill bara ha vita hjul som är bra. Och Smutshjul har ju den perfekta storleken. Eh, hur stora är de nu?

De jag har är 53:or.
– Nä, inte 53 väl? De är mindre!

Jaha, hur stora är de då?
– Nja, de finns i olika storlekar; 52, 53, 54, det beror på hur man väljer att se det. Haha. Vi har ju inte skrivit storlek på dem. Det är ingen som märker skillnad på om det är 52 eller 53.

Men du märker vad du bör säga i olika lägen, eller?
– Ja, exakt!

Vilket ger en viss marknadsföringsmässig flexibilitet?
– Precis. Det är som barnprogram, många av dem är skitbra på inget språk alls. Typ någon som bara säger sitt namn genom hela programmet. Det är det smartaste draget man kan göra, det funkar i alla länder. Vilket är helt genialiskt. Lite Lady Gaga-stil är det. Hon har gjort en låt som går typ “ma-ma-ma- ma, pa-pa-pa-pa” och det är hela låten. Skitsmart”! Kolla bara vad känd den blivit världen över. Jag har genomskådat henne och snott hela grejen. Vi jobbar på internationell lansering: 2012 – Smutsåret!

Vi är hemma hos Jacke, i den där lägenheten han passar över vintern. En skev gammal MacBook står på köksbordet i en hög av pennor, papper, burkar och glas. Högtalarna spelar fransk black metal och på skärmen bläddrar Jacke bland svartvita medeltidsmotiv. Samtalet drar iväg på ett av många sidospår, om domedagsdemoner, Niefelheim (bandet och isriket), alkemi, Pieter Bruegel och filmen Melancholia. Varifrån kommer det här intresset för mörka och skrämmande grejer?

I Malmö har vi sett Jacke gå från punkröj och stora målningar, till mörka motiv och intresse för konst, historia och mustascher. Jag kan inte låta bli att undra: Hur var han egentligen som liten unge i Helsingborg?

– När jag började skejta mer lärde mig brorsan att inte mongo-pusha. Annars är det ju det naturliga alltså! Sen började några i min klass skejta också, så vi drog runt och vi byggde hemmagjorda små skateparker. Det var mest grejer man kunde åka upp på och göra grejer ner från. Ingen var så bra på ollie, men alla kunde göra typ 50-50s. På en killes garageuppfart kunde man åka nedför lite backe och ut på en fly-out och så ner på ett rail. Man behövde inte pusha eller nånting. Sen var vi lite tjocka medelklassungar också.

Hur många av dem skejtar idag?
– Ingen tror jag. En av dem bygger beach-buggies och håller på med moppar vet jag. … Så jag lärde känna andra, som Hannes i nian. Jag började köra med dem och fick Smod-triologin. Alltså, det var nog vändpunkten. Innan dess var det mesta man sett hiphop på något sätt.

Förutom skate då? Vad var Jacke för en unge?
– Jag lyssnade jävligt mycket på Iron Maiden. Och målade Warhammer. Jag önskar att jag höll på med fortfarande, men det skäms jag lite för. Eller, nej, jag är rätt stolt över det. Ibland tyckte jag bara lite för mycket om det, att sitta och leka gud och bygga upp en hel värld. Det är svårt att säga nej till det.

Så nu sysslar du istället med att märka människor för livet…

Det skulle nog vara svårt att sitta ner med Jacke och göra en intervju över en kopp kaffe, bara sådär. Därför passar vi på medan han ska göra en tatuering. Motivet är en serie med fem rutor – en repetition av samma bild fem gånger, med små ändringar från ruta till ruta. Vi bläddrar bland utskrifter av motivet och annat som ligger framme på köksbordet.
– Här har jag ritat lite goa teckningar idag. Den här kamelen går det åt helvete för. Och så har vi Moses här…

Och havet som delar sig…
– Ja, och en brinnande buske här borta.

Ser du dig själv som konstnär?
– Nä, serietecknare mer. Jag gör mer saker i det stuket.

Så det är mest för stilen?
– Ja, mycket stilen. Och jag vill helst rita serier, det är bara det att jag inte är så jättemycket för historien. Jag vill bara rita det. Och så pallar jag bara göra en bild som visar vad det handlar om.

Som omslagen du gör. Man vill gärna läsa de serierna!
– Om jag någon gång har jävligt mycket tid så ska jag ta tag i det.

Hur gör man då? Hur tar man tag i det?
– Haha, vete fan asså. Så som jag ritar de omslagen, så skulle jag aldrig orka rita en hel serie. När jag väl ritar en serie gör jag det så jätteslafsigt, blöhööö…

Vad är det längsta du kommit med en serie då?
– Jag har gjort några stycken. Den längsta är nog två A4 typ, sen blir jag tvungen att avsluta.

Frågan är om du orkar göra fem rutor med liknande motiv, eftersom det är vad du ska tatuera nu.
– Haha. Det kan nog bli jävligt gott alltså! Det blir nog lite skevt, men på ett gött sätt.

Från datorn på köksbordet börjar en av Peste Noirs låtar med en mässande predikan på franska.
– … ofta är det bättre att inte veta hur någon ser ut som gör något jävligt bra, bara låta dem göra det och inte tänka på något omkring dem. Alltså, typ band och sånt. Om man skulle ställa sig bakom vad de sjunger om och deras ståndpunkter, då hade jag fått rensa bort halva min skivsamling.

Det är bättre att bara lyssna på musiken.
– Precis. Och det här går alltid bra, som är på franska. De är nog rätt dumma i huvudet egentligen, men fan vad det låter bra!

När Jacke är inne på något uppslukas han av det alldeles och det är med den förmågan att fokusera som produktionen rusar vidare i hans bildfabrik. För mig blir det mycket metalsnack ihop med Jacke. Han är inne på black & doom och han sprutar ur sig medeltida tortyrscener och psykedeliska monster, lever på nätterna och målar med blod. Ett tag var han helt inne på det svenska 80-talsbandet Gotham City. Just nu är det mycket tung och långsam doom metal som gäller.

– Jag tror man är mest intresserad av metal för att det är farligt, lite förbjudet liksom och ju mer förbjudet det är, desto mer spännande blir det.

Är det farligt då?
– Det beror på. Det finns många olika koder av det. Det finns de som gör det på riktigt och så finns de som bara är intresserade av musiken. Jag är nog mest för musiken, skulle jag säga. Sen kan man hålla med eller inte hålla med om vissa grejer, men det känns också dumt att binda sig till något – det är bättre att inte följa något, för så fort man säger att man är det ena eller det andra så måste man tycka så på alla punkter.

Du är intresserad av saker och ger dig in i dem, men du köper inte hela paket.
– Nej, det gör jag inte. Det är gött att veta mycket om mycket, fast sen så vill man plocka lite från allt- ing och sätta ihop det till något eget. Det är alltid något man håller med om i olika grejer, men inte helt och hållet.

Hur vet man vad man vill åt?
– Mycket vill man åt kunskapen.

Vill du lära dig?
– Ja, jag älskar att lära mig. Innan köpte jag alltid Illustrerad Vetenskap när jag kände att “nä, jag har inte lärt mig nånting den här veckan”.

Tiden har gått medan vi snackat och tatueringen börjar bli färdig. Motivet har vuxit fram punkt för punkt, när Jacke har tryckt in nålen om och om igen för hand. Han är mycket noggrann med hygien; nål och koppar för färgen är nya ur förpackningen och allting runtomkring desinficerat.

Vad säger du om Stinas fotografier av dig då? Är det något hon kommer kunna använda eller?
– Nja, jag har inte sett alla. De är rätt bra ändå. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad någon tycker om dem.

Nej, men tycker du själv om dem?
– Jag skulle kanske inte säga att de representerar mig så jättemycket. Mest för att jag är typ allvarlig på dem, det brukar jag kanske inte vara.

Hur går det ihop med metal?
– Det gör det inte… Jag är allvarlig i min ensamhet. Men det är konstigt, när man är själv är det väldigt sällan man skrattar eller är glad. Men när man är ihop med andra blir man det liksom automatiskt.

Så du är metal i din ensamhet? Det låter jäävligt Nosferatu.
– Hehe. Eller som jag hörde i nån intervju, nån som sa det att: “Jag lyssnar ju på hårdrock och metal, va. Och jag är arg nästan jämt. Det är jävligt metal.”

Är det inte det då?
– Njae, det beror på hur man ser det. Det finns så många olika genrer som är arga eller glada, du vet.

Vilka är dina delar då? Om vi tänker på kategorierna de går igenom i ”Blod, Eld, Död” (bok om svensk metal Jacke snackat om tidigare), till exempel – heavy, doom, döds, black, depressive…
– Ja, det är inte depressive, det kan jag säga. Eller kanske nån period, men inte mer än så. … Jag skulle nog säga att jag är mest doomig. Det känns som att doom-grejen är softare.

Jacke torkar bort överflödigt bläck med vått papper och fyller i på några ställen där det ser tunt ut.

Stinas bilder kanske kan vara något till RakaRör?
– Ja, det är några goa svärdbilder där. Man börjar vänja sig vid fotomodelljobben nu.

Är det något du sökt upp själv eller?
– Nä, jag har blivit kontaktad.

Såklart, som rockstjärnor brukar bli. Hur gick det till?
– Yes! Det var mycket softare än jag trodde. Jag hängde ut med Stina och försökte se allvarlig ut, vilket jag tycker jag lyckades ganska bra med. Sen var det Levi’s-grejen på en tävling i Berlin, där de frågade om jag ville ta bilder med dem. Det var mest att stå på ett visst sätt med någon outfit, vilket jag inte var van vid att göra. Ny upplevelse. Det var okej.

Lärorikt?
– Ja.

Vad lärde du dig?
– Att inte säga emot, haha. Nej, jag trodde det skulle vara mer stiff, men jag kunde till och med käka pizza under tiden vi fotade. Jag stod och käkade pizza, vilket fotografen gick igång på och började fota. Så han sa till mig att spara sista pizzabiten för att ta fler bilder. Men så kunde jag inte hålla mig, för det var jävligt god pizza, så jag käkade upp den. Men det gjorde ju bara att det kom en kille med mer slice. Jag överlistade dem!

Med tanke på att den här intervjun har spårat ur för länge sen, är det något annat vi borde prata om? Tatueringen ser jävligt grym ut.
– Ja, den är fan jävligt cool. Den är något helt an- nat än många tatueringar. Och jag orkade göra en hel serie!

Ja, det är kanske den längsta serien du gjort, hur känns det?
– Haha. Fem rutor, för fan, det är bra grejer. Nu ska jag bara fixa till några fler smågrejer här.

Du har gjort några RakaRör-motiv också. Helt plötsligt låg det en hel hög med grejer på Nisses skrivbord. Det var inte som att du gjorde ett motiv, mer en hel katalog att välja från.
– Nisse och jag pratade om det i Hamburg. Jag gick omkring och ritade i min lilla bok och han frågade mig om jag ville göra någon grej. Så en dag när jag inte hade något att göra så gjorde jag det.

Vad blev det?
– Ett avsågat hagelgevär, med två raka rör. Sen finns det fler goa, någon som jag inte skickat också, som den med en rakhyvel och så står det “rakat rör”. Haha, den ser svingo ut, med en flik som sticker upp, som när man hyvlar ost.

Det där rakade röret har vi inte sett till på redaktionen och kanske får vi aldrig göra det. Så, påminn gärna Jacke om du träffar på honom! Även om det i slutändan beror alldeles på Jacke om det blir något.